f r i d a

försöker sova, men mina tankar får mig att inte riktigt kunna slappna av. Jag har så många frågor. Jag undrar varför folk medvetet vill förstöra, varför folk vill sätta dit en, varför folk hittar på saker som inte är sant? jag undrar helt seriöst vad jag gjort dem för att förtjäna att bli så smutskastad som jag känner mig nu. så fort jag öppnar min käft förvränger ni mina ord och vänder allt emot mig. jag får inte en chans att förklara mig för då höjer den ena rösten efter den andra och trycker ner mig mer och mer tills man bara vill sjunka genom jorden. sjunka genom jorden för man inte har någonstans att ta vägen, ingen som möter en med öppna armar, allt och alla vänds emot mig, ni hitta på saker för att få alla emot mig? ingen som lyssnar på vad jag har att säga. ingen. det är bättre att bara ge sig, framstå som en idiot som förråder sina vänner, det är jag. jag nickar. men inombords fattar jag vilken skit jag sätter mig själv i när jag ger mig så lätt. när slutade jag bli en kämpe? varför går jag med på något som är fel, på något som inte är sant? när slutade jag vara ärlig mot mig själv? kanske när jag inte kunde få min röst hörd längre och det var längesedan. jag har lovat mig själv en viktig sak och det är att inte förlora mig själv men det har jag gjort och det har jag kärleken att skylla på. det är ingen som vet hur ont jag har, jag är ju så "stark".. jag känner inte mig själv längre, jag säger saker jag inte menar, saker som inte betyder något för mig. betyder detta något för mig? jag vet inte. jag känner ingenting längre.
det är lite mer än en månad kvar nu, jag längtar mer än vad jag någonsin gjort. äntligen ska jag få gå min egen väg utan att behöva be om ursäkt för vad jag tycker och tänker. eller visst jag får väl tycka och tänka vad jag vill men även om det jag säger inte är något ont så vänds det emot mig och jag framstår som en ond människa. äntligen ska jag få lyfta från boet, trodde jag hade gjort det när jag flyttade första gången men nu är det på riktigt. nu ska jag göra det jag mår bra av. är så trött på att höra ert klagande på mig, jag är inte perfekt. inte ni heller. ingen är perfekt, alla har sina brister, hon är för mkt så, han är för lite si osv. Hur gammal ska man behöva bli när man vet att man kan lita på sina vänner? veta att man inte behöver dra sitt vapen var gång någon påståtts ha sagt eller gjort något och förvandla det till en större grej än olof palmes mord? handlar det om ålder? eller handlar det bara om vilka kompisar man "väljer"?
jag tar på mig allt detta jag "gjort", det är mitt fel att jag inte gräver djupare för att bevisa men jag orkar inte. jag är hellre ensam än att vara med människor jag trodde jag kunde lita på, människor jag trodde brydde sig mer. jag förstår inte att DU inte mår dåligt av att veta med dig att du gör mig så jävla illa genom att anklaga mig för saker hela tiden. Jag förstår inte, jag trodde du var en bättre medmänniska. du var det en gång i tiden iaf. jag är ledsen men du finns inte som du brukade finnas i mina ögon längre. jag tittar på lappen du skrev till mig för längesedan, så vackra ord, så härligt glad du var nu minns jag inte ens vad det finaste någon av er sagt till mig på sistone, kan det vara: hej? är trött på att bli ignorerad, jag ÄR jag och ni kan inte ändra på mig vad ni än hittar på om mig för jag kommer inte ge mig nästa gång, inte när jag vet att jag inte gjort något fel! bring it on och tack för mig.